"Emma" berättar
Kategori: Emma berättar
Vardagsrummet kändes tomt men ändå tungt, vad är det det undermedvetna försöker säga mig. Något är fel, eller är det jag som verkligen är knäpp? Har ätstörningen satt sina spår psykiskt. Vad är det för fel på mig? Jag hade nu varit fri min ätstörning i ett år, graviditeten var ett faktum. Jag var i fjärde månaden, barnen som min sambo så länge tjatat om låg äntligen i min mage. Men varför ska det vara så svårt, varför vill han helt plötsligt inte ha barnet? Jag var bara till besvär, fick ofta höra att allt fokus alltid låg på mig, han då, hans karriär? Jag var förrvirrad, vad gällde, jag förstod ingenting. Han ville ju ha barn, när jag blev gravid så kom alltid orden "men inte NU". Hur kunde det bli så fel? Hur kunde jag vara så dum. Graviditeten var ju inte planerad, det kom automatiskt med att jag blev frisk i min ätstörning. Kroppen blev frisk och jag själv såg det som ett glädjande besked att min kropp börjat fungera och att ett liv börjat växa inom mig. Vårat kärleksbarn. Det var aldrig tal om preventilmedel, han ville skaffa familj och fick mig att känna mig trygg av bara tanken. Men vad var fel?
En dag kom han hem efter ett påstått läkarbesök, han var utbränd. Ja men det förklarar saken. Han erbjöd sig själv att gå i terapi och samtal på BVC. Vi skulle fixa detta. Klart vi skulle bli en familj, han älskade mig mer än något annat på jorden. Han ville lösa detta, för min skull. Jag kände mig trygg igen. Men att han var utbränd gjorde graviditeten till ett helvete. Men han skulle bli bättre, det hade han lovat. Vi tog en dag i taget.
Varför känns det som att vardagsrummet fortfarande är tungt och jag har svårt att andas. Vad är det som är fel? Någonting står inte rätt till. Jag börjar bli knäpp?
Sambon tog på sig många extrajobb för att få till en bra grund i ekonomin till bäbisens ankomst. Vilken blivande make jag skaffat mig, trots utbrändhet så gör han allt för familjen. Vilken kärlek. Jag trodde honom. Han var mitt allt.
Kvällen kom och arbetet avlöstes med annat arbete för sambon, mitt vardagsrum kvävde mig. Jag var tvungen att få luft. Ventilera. Jag traskar runt rastlös i lägenheten, men sätter mig tillslut ner vid databordet och öppnar datorn, och hamnar på sambons Facebook. Någonting hände i mig. Denna sida har då aldrig fått varit öppen tidigare. Jag vet att jag gjorde någon man inte får göra, snoka. Men jag gjorde det. Fann ingenting.... gaaaah, vad är det med mig, jag börjar verkligen bli paranoid. Det är inget fel, jag har det bra! Någonting säger åt mig att jag inte var klar där jag avslutade. Fanns det något där ändå? Jag började kolla en annan korg med mail på hans facebook. Där låg det. Mitt vardagsrum tog stryptag på mig och jag fick panik. Min sambo har ett dubbelliv med en annan kvinna. Hur kan detta vara möjligt? Jag började förstå hans välmående ang barnet. Han ville inte ha oss, han hade någon annan. Han älskade någon annan. Jag ville kräkas. Ångesten sprutade ut i kroppen. Jag kunde inte skada mig själv, jag skulle då skada mitt barn. Mitt efterlängtade barn som låg i magen. Hur kunde jag vara så blind, han älskade ju inte mig. Hur kunde jag tro det? Jag ville försvinna, jag hatade mig själv, hur kunde jag vara så egoistisk? Han sa ju åt mig flera ggr att göra abort. Men jag var förvirrad. Jag visste inte vad som gällde.
Jag flydde, en släkting tog in mig med öppna armar, den enda jag hade som jag litade på i den stora stan. Långt ifrån min familj och släktingar. Jag hade dig. Du som svek mig genom lögner. Flykten höll på att sätta mig tillbaka i ångestsjukdomen. Inom 4 dagar var jag tillbaka i den trygga famnen. Nu när jag visste sanningen skulle han ändra på sig och vi skulle fokusera på familjen, jag hade hjälp honom med en börda från hans axlar. Han kunde inte ta sig ur den hemska kvinnans beteende. Hon var inte ett hot längre, vi kollade ringar. Jag var inte redo, men han bevisade vem han ville leva med, vart kärleken egentligen fanns. Ursäkterna blev godtagna. Vi väntade ju trots allt ett barn ihop. Vi hade det bättre än någonsin och vardagsrummet kändes så mycket lättare. Nu förstod jag vad som hade varit fel. Och kärleken till mig hade aldrig varit så stor. Jag var hans ängel, ingen kunde ändra på det.
Citat tagna direkt från min dagbok under denna händelse 2008:
Mardrömmarna verkar inte vilja sluta, vaknade inatt igen och föll i gråt.
Vet inte in eller ut längre, men försöker verkligen koncentrera mej och slå
bort alla tankar så jag kan fortsätta det liv jag hade.
För en vecka sedan mådde jag ju så bra, oförskämt bra, förstod att nått var
fel. Hade aldrig sett himlen så blå, vart hade molnen blåst bort?
Stomen blåste in igen. Dom svarta molnen kom och himlen var sig lik igen.
Mitt liv ska vara svart, ska inte få känna lycka och glädje.
Ord kan inte förklara, men dom visar vägen
Om man vill ha respekt varför behandlar man inte den närmaste med respekt?
Jag förstår inte
Kommer jag någonsin att förstå?
Ännu ett jack i hjärtat. Hur många ggr måste det läka innan det stannar helt?
Är det för att jag fryser ner hjärat i kris som jag överlever?
Vet inte HUR det här ska funka, men det ska gå.
Det har jag lovat mig själv. Och jag håller löften. Det är det dom är till för.
Mardrömmarna verkar inte vilja sluta, vaknade inatt igen och föll i gråt.
Vet inte in eller ut längre, men försöker verkligen koncentrera mej och slå
bort alla tankar så jag kan fortsätta det liv jag hade.
För en vecka sedan mådde jag ju så bra, oförskämt bra, förstod att nått var
fel. Hade aldrig sett himlen så blå, vart hade molnen blåst bort?
Stomen blåste in igen. Dom svarta molnen kom och himlen var sig lik igen.
Mitt liv ska vara svart, ska inte få känna lycka och glädje.
Ord kan inte förklara, men dom visar vägen
Om man vill ha respekt varför behandlar man inte den närmaste med respekt?
Jag förstår inte
Kommer jag någonsin att förstå?
Ännu ett jack i hjärtat. Hur många ggr måste det läka innan det stannar helt?
Är det för att jag fryser ner hjärat i kris som jag överlever?
Vet inte HUR det här ska funka, men det ska gå.
Det har jag lovat mig själv. Och jag håller löften. Det är det dom är till för.
Jag har klandrat mig så många ggr att jag inte tog mig ur här, jag hade chansen. Andra gången som hans dubbelliv uppdagades. Varför var jag så svag? Varför fann jag inte kraften? I dagsläget förstår jag. Jag var redan fast i psykopatens händer. Jag hade blivit så grovt manipulerad från första dagen vi träffades. Jag levde och trodde på hans värld. Världen där jag trodde att jag var trygg. Men jag var grundlurad, det var makten som talade, det fanns aldrig någon kärlek. Hans spel var igång på riktigt, nu gällde det att han spelade korten rätt. From denna händelse blev jag instängd från omvärlden, han kunde inte riskera att jag slank ur hans händer igen. VI skulle reparera detta, det hade ingen annan något med att göra, så länge vi hade kärleken så skulle vi klara oss tillsammans utan någons hjälp. Han var min trygghet. Den enda jag kunde lite på, alla andra försökte bara förstöra och det ville jag inte. Bara jag hade min familj så hade jag det bra och var nöjd med livet. Jag behövde honom, han hade hjälp mig från ätstörningen. Han var ju min hjälpte och ängel - Du var mitt allt.