ipsykopatenshander.blogg.se

 

Dörren slets upp till toaletten och jag såg på engång den svarta blicken, redan innan dörren slets upp så kunde man känna rysningarna i kroppen av den iskalla blicken. 

 

- Har du varit otrogen?!

- men va?

- Har du varit otrogen säger jag

- Men sluta

- Svara på min fråga

- Nej, vart har du fått det ifrån och när skulle jag ha haft tid med det, som sliter här hemma med barnen

- Så nej är ditt svar?

- Jag har aldrig varit otrogen och kommer aldrig att vara, vart får du allt ifrån? 

- Känns som att jag dragit på mig något skit, så jag vill fråga dig om jag behöver testa mig

- Men sluta. Testa dig om det känns bättre, men jag kan lova på barnens liv att jag inte varit otrogen. 

- Bäst för dig att det inte visar någonting då

- Jag är 100 % säker, så gå och testa dig du om det får dig lugn

 

Dörren stängdes och jag fick avsluta mitt toabesök, jag klädde av mig och ställde mig i duschen. Det tog inte många minuter innan dörren öppnades igen. Där stod han, blicken stirrade på mig.

 

- Vad är det nu?

- Du vet att jag alltid vakar över dig va?

- Ja, stäng dörren nu. Jag vill vara ifred

- Jag vakar varenda steg du tar

- Gör du det, stäng dörren nu, det blir kallt

- Lova mig att vi går i terapi om du känner att du är påväg någonstarns

- Japp, minst 1 års terapi, jag vet. Stäng dörren nu. Jag ska ingenstarns

 

- Är det okej att jag åker och tränar ett tag? Känns som att jag behöver ventilera

- Gör det om det får dig att må bättre älskling

 

Efter tre timmars "träning" kom blomsterbuketten och en dikt skriven av maken. Jag var verkligen hans allt, han var överbeskyddande, men klandrade honom inte. På något sätt valde jag att se det som att han var rädd om sin fru. Klart att han inte ville förlora mig. Han bad om ursäkt för att ens ställt frågan. Han grät och förklarade hur rädd han var att han skulle förlora mig, han hade ingen annan. Jag var hans allt. Han grät och snyftade att han inte hade några vänner i den nya stan vi flyttat till. Kanske var flytten för mycket? Flytten hade han ju gjort för min skull, även om det var hans förslag och påtryckningar. Han hade ju vänner, det visste jag, hela hans facebook sida var full i vänner, och alla han stött på i stan gillade ju honom? Han fick ju kontaktnät redan första veckan? Jag la ingen vikt på det, vi la ner diskusstionen. Han saknade sina gamla vänner och det får man ju göra. 

 

 

Jag la ingen vikt alls på samtalsämnet. Jag visste min sanning, jag kände mig trygg. Vet inte vad som fick honom att plötsligt tveka. Kom som en blixt från klarblå himmel. Jag lät det vara, varför diskuterra något som aldrig hänt? Tanken slog mig aldrig, kunde han ha varit otrogen och dragit på sig något skit? Den tanken slog mig a l d r i g  trots tidigare otroheter. Varningsklockan ringde aldrig, blommorna kom som ett brev på posten. Han ångrade sina ordval och bad om ursäkt. Så varför älta detta plötsliga påhopp?